pladder.blogg.se

Det var en kall september morgon. Jag gick ner till affären för att köpa mjölk. Men så såg jag dig. Du stod vid kryddorna helt ensam. Din ljuvliga bruna färg och din doft av solbrända chokladbönor fick mig att bli oförmögen att dra blicken från dig. Det kändes så rätt jag fick känslan av att jag kunde läsa mig till allt om dig bara genom att titta på din ryggtavla. Folk omkring oss tittade på dig och sa att du var billig men du var helt perfekt för mig. Din form var så invigande och var en fröjd för mina ögon. När jag gick hem den dagen var jag hela tiden tänkandes på dig.

 

Någon vecka senare så såg jag dig stå där vid kryddorna igen. Jag bestämde mig för att ta med dig hem. Jag hade ju trots allt frågat mina föräldrar om det var okej. Vi hade så många åtnjutfulla dagar tillsammans. Mina föräldrar ville dock inte att vi skulle umgås för mycket. De sa att det skulle ge mig komplikationer i framtiden. Tillslut ville de bara att vi skulle ses vid specifika tillfällen någon gång i veckan. Kanske.. Kanske var det menat att vi skulle skiljas åt bara några dagar efter att jag grälat med mina föräldrar. Du var gjord i Solna och jag i Nol. Det är ett par vitt skillda världar. Det kanske aldrig var menat att det skulle bli vi.

 

Jag ångrar fortfarande dagen då jag lämnade dig och min hund utan tillsyn. När jag steg in i köket låg du där. Uppriven. Söndertuggad. Och med ditt inre utspritt över köksgolvet. Jag kommer aldrig att glömma dig. Min älskade. Vi kanske ses i nästa liv.